Titel: Svensta 1:95 Ämnesområde: Bebyggelse- och industrihistoria Årgång: 88 PDF-sidor: 46–47 Käll-PDF: 88/und-88.pdf Källtranskribering: 88/und-88-transkriberad-en-spalt.md --- Som en åldrings ansikte, levande med erfarenheters rynkor står det långa röda huset på Svensta 1:95 Tossön, Järpen. Det är ett ytterst levande monument över arbetare vid Husåsågen och Järpens Sulfitfabrik. Envist håller det sig upprätt trots väder, vind och ålderskrämpor. Till huset hör även ett långt uthus, och detta är allt som finns kvar av det en gång så blomstrande livet runt Tossöns grusåsar. 1983 blev det majbrasa av dess granne, en annan arbetarbostad och just när detta skrivs, våren 1989, rivs banvaktarbostaden. Ensamt och bortglömt har det stått där i många år, men på de senaste åren har ett allt större intresse vaknat för dess bevarande. Hembygdsföreningen har förhandlat med Åre kommun som i sin tur har författat ett avtal som föreningen dock inte kunde acceptera, varför frågan drivs vidare av en kommitté bestående av Solveig Edfeldt, Göran Göransson och Ingrid Johansson. Länsmuseets representanter Kjell Hansson och Jan Raihle har besökt huset vid flera tillfällen och förklarat att det är unikt och går att få byggnadsminnesförklarat. Drömmen hos eldsjälarna och museet är nämligen att bl a göra en lägenhet identisk med ett visst årtal och på så vis kunna visa besökande hur ett fabriksarbetarhem i Järpen kunde se ut på t ex 1920-talet. Kan de ansvariga vid Åre kommun åstadkomma nästa steg att samla in föremål för aktuellt årtal, såsom husgerådssaker, kläder, möbler m m? Tänk att kunna återuppliva den gamla goda tiden miljömässigt, för god var den i detta sammanhang... Grannsämjan var enastående bra och ”Går'n” som den kallades, sköttes gemensamt. Så fort vårsolen jagat undan snön kom gårdens hyresgäster ut med lövkrattorna och städningen sattes igång. Efter avslutat jobb drack man kaffe gemensamt ute och njöt av samvaron, blåsipporna framför huset, och den fina miljön. På Valborgsmässoaftonen samlades man utanför Bastian Olssons förstuga där man hade fin utsikt mot Järpen och majbrasan på Skansen. Kunde Går'n återge ljud och händelser från förr så skulle man kunna höra ”momma Bastian” inifrån sin kammare sjunga psalmer på obegriplig dialekt från Jöra i Norge, medan Oscar Paulsen pysslade om sina rosenbuskar, syrener och rabatter runt huset. Kanske finge vi höra den dråpliga ordväxlingen när Bastians fru Sigrid slår upp rumsfönstret och utbrister: ”Nej, men vad är det som stinker så?” Och den 90-årige smålänningen Jönsson som just hämtat gödning från utedasset till potatislandet under nämnda fönster svarar: ”Oh, det blir så goda potatis, det blir så härliga potatis”. Johanna Prestberg skulle vara ute på gårdsplanen och dansa runt med barnen. Aina Olsson, som vid den tiden hette Zetterström, skulle ses kila upp till Bastian Olssons lilla Berta, och de två skulle plocka blommor, eller leka runt Edla Paulsens utekök, hälsa på grisen i grishuset, och se om det snart vankades fika i tvättstugan vid sjön. Kanske kunde man få en bulle om man kom i rättan tid... Klappret från hästhovar skulle eka ljuvligt när fyrspannet med familjen Breien passerade på väg till sitt fina herresäte ”Mariero”, eller villan som den då kallades. Denna fina miniatyrherrgård som brändes ned under 1970-talets slut. När lilla Berta vuxit upp kunde vi se henne sitta på förstukvisten tillsammans med sin blivande man Agge Strömberg, tittande på månen och planerande en gemensam framtid. De skulle resa sig upp för att ta en promenad längs ”Kärleksstigen”. Medan arbetarfamiljerna i småstugorna längs ”Strandgatan” sov och drömde om bättre tider. Nu är de bättre tiderna här, men människorna borta. För den skull borde inte fabriksarbetarkulturen helt få falla i glömska. Vi kan inte återfå människorna och ljuden eller det redan bortsanerade. Men vi kan så långt som möjligt återskapa miljön på Går'n. Och med Berta Strömbergs och Aina Olssons goda minnen kan mycket dokumenteras och finnas till hands för att få en tydlig bild av det som en gång var Tossöns vardag. Men det är bråttom, ty redan har vätan satt sig som ett ont virus på taket. Ingrid Johansson